Vi har bränt alla broar nu.
Påsken har spenderats hos mor och far. Jamies mormor och morfar. Alltså en dag hos var. I Segersta på fredagen åt hon två prinskorvar och ett halvt korvbröd.
I Sandarne på lördagen åt hon ungefär 5 ostkrokar. Och detta var efter en minimal frukost hemma. Vi var borta 8-9 timmar/dag.
Jamie får inte följa med bort nåmer förrän hon börjat äta.
Hur fan jag nu ska lyckas med det. Har ju försökt i ett och ett halvt år, men såfort vi tar ett steg fram går det bara någon dag också halkar vi två steg bakåt.
Och som så snällt påpekas för mig så är ju allt detta mitt fel. Att jag "låtit det gå så här långt".
Ja, det här har vart min Grand master plan sen hon föddes- aldrig servera mat, aldrig vara snäll eller sträng. Aldrig ge efter eller vägra ge efter. Aldrig anpassa eller försöka få henne att anpassa sig. Eller?
Nej just ja. Det är ju det jag gjort! Försökt med tamigfan allt jag läst, hört, stött på.
Det är därför hon totalt knäckt mig nu, det är därför jag grät hela jävla vägen hem igår.
Och det finns egentligen ingenstans att vända sig, för jag har bänt mig sönder och samman för att se åt alla håll och försöka alla sätt.
Så tillsvidare är hon fast hemma, kan ge efter för kortare utflykter. Till affären kanske. Eller de där 3 timmarna på förskolan. Kanske en enda gång till till badhuset.
Men jag orkar inte höra fler från alla perfekta vuxna runt omkring hur dålig jag är för att inte min unge äter. Det har jag redan sagt till mig själv tillräckligt många gånger för att jag skulle hamna här. Under ytan.