lilldjupas.blogg.se

Jag är verkligen lycklig att den funkar denna gång. Massa mys, och så otroligt lämpligt (och hur mycket billigare liksom!)
Men klart det är jobbigt att agera mänsklig napp. Att inte kunna gå hemifrån själv någon längre stund, ständigt inom ring-panik-hanmåsteäta-avstånd. Också det här när ungen växt lite och vill ha MER mjölk, och det tar min kropp typ ett dygn att registrera det, och ungen blir skitsur för att det inte finns tillräckligt. Sen när kroppen fattat och producerar mjölk i floder, då ska barnet ha en sådan där "jag växer så nu måste jag sova en hel dag dag" också står en där med ömmande, monster tuttar som är på väg att explodera.

Men mest är det mysigt, fascinerande och som sagt, sjukt lämpligt.

När dessa vackra sommarkvällar kommer och går medan jag sover bort tiden istället för att sitta ute med en filt runt axlarna och lyssnar på någon som trallar och spelar på en gitarr.

Jag älskar mina ungar mer än allt annat, men visst önskar jag ibland att de ska bli större, iaf korta stunder.
Andra gånger önskar jag att de ska vara såhär små för alltid. Så jag kan lyfta upp dem i famnen, krama dem och kyssa dem. Innan de inser hur Piiinsam jag är.

Livet känns kort och skört nuförtiden och jag spenderar egentligen alldeles för mycket tid oroande mig över saker som Kan hända, trots att jag verkligen försöker leva i nuet.

Ibland blir kärleken till Jamie o Charlie nästan smärtsam. Den är så överväldigande att jag inte riktigt vet var jag ska göra av allting! Det är överraskande att det kan göra så ont att älska, och det är inget jag kunde föreställa mig innan Jamie kom till världen.
Kan nästan bli rädd när jag tänker på hur jag skulle reagera om någon någonsin på något vis skadade mina ungar. Typ mobbar dem i skolan eller så. Jag skulle gå bärsärkagång och inte vara rolig att ha att göra med!

Mina älskade älskade änglar. Jag kommer alltid skydda er med hela mig och jag skulle ge mitt liv för er!

"Akta du hoppar på lillpojken där" sa en mamma till sitt barn som hoppade i hoppborgen samtidigt som Jamie.

Jaja, var å en är salig i sin tro..

Men nu så har hon smält, storasyster Jamie.
"Han vill va hos mig!" Säger hon och pekar på sitt knä.

Sedan Charlie föddes har jag allt oftare känt mig som en urusel förälder. (Minst 1 gång/dag).
När Charlie vill äta och Jamie leka kan jag bli irriterad för att jag inte hinner med båda. Det kan slå ut åt endera hållet. Jag börjar också känna att jag är värdelös på det här med att "bara vara hemma med barnen", jag tror jag ser fram emot att börja jobba betydligt mer än Niclas, som börjar om 2 veckor.

Att amningen funkar denna gång är helt underbart. Det är lämpligt, billigt, också är det såklart mysigt. Och det är både begränsande och frihetsgivande.
Det är bara att dra, maten finns alltid med, perfekt skakad och rätt temperatur, nästan alltid perfekt överportionerad.
Men. Jag kan sällan dra bara JAG. Inte en längre stund iaf.
För även om Charlie är snällare än jag kunnat drömma om, speciellt nattetid, så är han väldigt tuttig, har inga matrutiner och vill helst inte ta någon napp. Så jag får agera både matstation och mänsklig napp. Ofta. Ibland känns det som att han sitter fast i mig.

Jag hoppas att detta är normala och mänskliga känslor och inte ett tecken på att jag suger som morsa.

Jag har ungefär noll muskelstyrka i rygg, mage eller snippa. Det är drygt.
Ryggen har jag aldrig haft någon, den lilla styrka jag hann bygga i magen dog när graviditeten började typ och snippan var väl också lite sådär efter Jamies födsel och nu är det ännu värre. Kanske inte "kasta in ett slagträ i Globen" illa, men fan inte långt ifrån!

Så detta tänkte jag börja jobba på nu. Kniper för fullt (när jag kommer ihåg) promenaderna behöver bli fler också har jag plankat för första gången på typ 1 år ikväll! 2 ggr tom, 38 och 32 sekunder, detta suger så detta får göras om varje (eller nå) dag tills jag kan stå lika länge som Niclas (hans förslag, lätt för han å säga, 2 1/2 minut liksom, gaah!)

Detta har inget med utseendet att göra, jag vill bara kunna hoppa och busa med mina ungar, och gärna deras ungar också!

Det blev iaf picknick

Tusen tack till Anna och Annki för denna underbara present.

Tralala, går vi på promenad. Oops, bebis vill äta, pluppa ner han i sjalen (som har en massa andningshål och allt!) också får han snutta medan vi fortsätter gå.
Ja, det gär utan (gick och ammade mitt i stan häromdagen) men det var betydligt bekvämare med hjälp av den här!

Ja, den är även bra när liten vill vara nära nära i flera timmar och ryggen inte orkar med.

Egentligen har ju inte sommaren börjat "på riktigt än". Det brukar vara i Juli det är som varmast, och innan skolorna slutar brukar få ha tagit första doppet (inbillar jag mig iaf).
Men nu har vi haft en månad med strålande väder, och om sommaren ändå blir somrig har vi ju fått en hel extra månad! Och det kunde ju inte ha kommit lämpligare för mig!
Föräldraledig fram till november eller nå, har Niclas hemma hela juni, jag satsar på en riktig utomhus-sommar i år!
Förra året var det så brutalt dåligt väder att vi alla är värda detta i år!

Ännu en dag, grått väder, tyckte så synd om Jamie som ville gå ut direkt hon vaknade som vanligt, och med skatteåterbäringen på kontot åkte vi till Buspalatset för att lilla strumpan skulle få ha riktigt roligt några timmar.
Och jodå, det var lyckat! Tur hade vi som fick träffa vänner också, både vi och ungarna hade en bra dag.
Lyxade även till det med stans näst-bästa matställe.

Och Charlie blev en hel månad gammal idag. Då fick Jamie en present, en dumper. Som hon längtat efter en dumper! Hon skulle envist somna med den också.

Som sagt. En bra dag. Och jag börjar få till det med den offentliga amningen också. Typ iaf. Det är INTE så lätt som jag trodde. Det känns som varenda människa stirrar och tänker "men hur kan hon amma HÄR" oavsett var jag är.
På restaurangen var jag orolig att de skulle anse det stötande, så jag gick ut ist!
På Buspalatset var det enkelt, de har typ världens skönaste fåtölj inne vid toaletterna, synd att det luktade massa äckel-bajs bara :(

Men men. Det där tar sig nog. Har väl en 4-5 månader kvar, och jag tänker inte bara sitta hemma. Så världen och jag får vänja oss vid mina bara tuttar!

4 veckor. Charlie är 4 veckor!
Alla stygn är äntligen borta. Jamie börjar typ acceptera liten.
Jag är på en ständig 2:a plats på hennes lista, hua vad det suger.

Vi har mest busat ute i solen, sovit, ätit och träffat folk.
Ganska perfekt mao.