lilldjupas.blogg.se

Tex om någon går och muttrar: åå hen ställer aldrig upp för mig bla bla.

Lösning: Fråga om hjälp. Personen kanske inte har tänkt på det, måste inte göras av illvilja.

 

Eller: åå det är så synd om mig som aldrig träffar hen.

Lösning: Ring och bjud in dig själv på kaffe! Om personen blir irriterad, fråga varför. Vid icke tillfredsställande svar: avskriv från vänlistan och move the fuck on!

Livet är kort. Ta bort sådant som stör dig så lever du detta korta liv lite lyckligare.

Jag lyckas inte förklara att det inte GÅR att åka dit.

"Du måste vara astronaut/ vuxen/ den är för långt bort" osv osv.

Också vill hon att JAG ska hämta den åt henne.

Så vi lånade massor med böcker om månen. Och jag nöter nöter "när du blir stoor" (som alla föräldrar gör) och åh vad jag ska påminna henne sen.

Nästa gång ska jag bara säga att allt är Beccas fel..

Det gör mig galen!

Hashtag: Samlingspunkt för lika

Inte: #hihihivadjoelgjordenågotgulligt

Inte: #oj #vad #spännande #för #mig #!

Mera som fan vad #valet blir spännande i år. 

Men varför stör detta mig? Sjukt onödigt.

Men sedan kom tvekan, fundersamhet och ångest.

Måste jag bYta jobb nu? Eller, jag är ju föräldrarledig för stunden.

Så börjar tankarna mala. 

Vad är viktigt? Pengar? Närhet? Anknytning?

Vad händer med min och Charlies anknytning om jag börjar jobba nu när han är bara 6 månader?

Har jag ens rätt att oroa mig för det, Niclas då? Hans anknytning?

Åh jag vill ju inte sluta amma, fast jo, det vore ju skönt för mina såriga bröstvårtor osv osv osv...

För tro inte att "det bara är att sluta på Max".

Där har jag funnit gemenskap, glädje, trygghet, min bästa vän, mina närmsta vänner.

Det är inte bara att vända ryggen åt.

Att vissa ser det som en skitjobb - ja det skiter jag i. Jag älskar det. Jag vet inte om jag är redo att lämna det. 

Allvarligt. Föräldrararbete.

Alltså. Jag älskar mina ungar, mer än livet. Och det skulle vara såå underbart att vara föräldrarledig och mysa och hänga med dem hela dagarna.

Om det inte var för att man inte hinner det..

Det ska tvättas, diskas, städas. Och på det lekas, gosas, amma och vila, för en får aldrig sova många timmar ostörda.

Och det blir 17 ggr drygare eftersom en är hemma hela tiden, så stökar ju ner hela tiden.

Och hjälpas åt gör en kanske inte alltid heller, eftersom en jobbar och den andre är "ledig"..

Åsså när en försöker ha ett litet pyttigt socialt liv utanför hemmet, då skriker sig ungarna blå efter "mamman" och den stackars pappan som vänder sig dubbel för att behaga dem får skit tillbaka.

Ungar är rätt otAcksamma faktiskt.

Men det är väl därför de är så jäkla söta, för att vi ändå ska älska dem!

Det regnar.

Åker till tippen m bilen full av soffa.

Det är rusk-höst-väder.

Så kommer en hem till nygjort kaffe och får krypa ner i sängen igen bredvid en liten ängel.

För inte kan det väl vara meningen att livet ska vara så HÄR jobbigt?

Att allt på bilen går sönder samtidigt.

Att min examen aldrig kommer.

Att vi alltid har lite pengar.

Att jag har panikångesten i ryggsäcken.

Att vi blir sjuka i typ 4 veckor.

Men sen inser jag att nä, det är bara såhär. Det blir inte bättre. Och egentligen har jag det så jäkla bra. Säkert lyckligare än många andra.

Barnen är överlag friska och pigga, ekonomin kommer reda sig och det är bara att prioritera lite annorlunda och hålla hårdare i slantarna. Andra har inte ens några pengar att hålla i!

Sen var det väl otajmat att skaffa 2 barn innan skolan var klar, men det är bara mitt eget val och inget jag ångrar ju.

Att Charlie ens finns här, oplanerad som han var, och att han överlevde aborten, kan jag inte se på annat sätt än att han bara SKA vara här.

Han kommer förmodligen bota cancer eller nå! ;)