lilldjupas.blogg.se

Jag vet inte riktigt vad som gjorde det. Kanske att Bus och jag bara myste hela dagen, med noll gnäll från bådas håll. Eller att pappan slutade tidigt så vi åkte och handlade MAT (inte massa krimskrams som vi brukar) och åt en härlig middag tillsammans. Jamie åt korv.
Eller att jag lovade Bus att gå ut "i skogen" så sju klädde vi på oss och klättrade upp på kullen och gick inte in förrän halv nio när det blivit mörkt.
Jag är väldigt lugn och lycklig just iaf.

https://cdn2.cdnme.se/4027378/6-3/pic_51588517e087c30430fdb8f6.jpg" class="image">

Påsken har spenderats hos mor och far. Jamies mormor och morfar. Alltså en dag hos var. I Segersta på fredagen åt hon två prinskorvar och ett halvt korvbröd.
I Sandarne på lördagen åt hon ungefär 5 ostkrokar. Och detta var efter en minimal frukost hemma. Vi var borta 8-9 timmar/dag.

Jamie får inte följa med bort nåmer förrän hon börjat äta.
Hur fan jag nu ska lyckas med det. Har ju försökt i ett och ett halvt år, men såfort vi tar ett steg fram går det bara någon dag också halkar vi två steg bakåt.
Och som så snällt påpekas för mig så är ju allt detta mitt fel. Att jag "låtit det gå så här långt".

Ja, det här har vart min Grand master plan sen hon föddes- aldrig servera mat, aldrig vara snäll eller sträng. Aldrig ge efter eller vägra ge efter. Aldrig anpassa eller försöka få henne att anpassa sig. Eller?
Nej just ja. Det är ju det jag gjort! Försökt med tamigfan allt jag läst, hört, stött på.
Det är därför hon totalt knäckt mig nu, det är därför jag grät hela jävla vägen hem igår.

Och det finns egentligen ingenstans att vända sig, för jag har bänt mig sönder och samman för att se åt alla håll och försöka alla sätt.

Så tillsvidare är hon fast hemma, kan ge efter för kortare utflykter. Till affären kanske. Eller de där 3 timmarna på förskolan. Kanske en enda gång till till badhuset.
Men jag orkar inte höra fler från alla perfekta vuxna runt omkring hur dålig jag är för att inte min unge äter. Det har jag redan sagt till mig själv tillräckligt många gånger för att jag skulle hamna här. Under ytan.

Vaknar med sura uppstötningar som gör att jag nästan kräks. Inser att jag glömde köpa Novalucol innan jag åkte från Sara. Försöker svälja och dricka vatten. Inser att jag måste kliva upp klockan halv ett, mitt i natten, och åka till Statoil.

Aah, the glory of pregnancy *ironi*

Jag längtar verkligen verkligen verkligen efter Charlie nu!

Lillstrumpan har feber, 39,4 var den när jag tog tempen mitt på dagen, och jag står handfallen.
Hon är så sällan sjuk att jag inte vet hur en gör! Det blev en massa mys, ingen mat, mycket läsa Bamse och ganska många tårar.

Så. Ja. Jag håller om henne hårt och hoppas hon är piggare imorgon. Det svider ju i föräldrarhjärtat det här!

Jag kanske har skrivit det förr, men att samsova är nog det bästa val vi gjort. Eller, egentligen har vi väl snarare aldrig tagit tag i att tvinga ungen att sova ensam.
Ett tag runt 7-10 månaders ålder, ungefär, sov hon i egen säng i eget rum. Vi hade babyvakt och allt. Men det slutade, minns inte ens hur eller varför.

I somras tog vi bort kanten på spjälsängen också tänkte vi att det skulle bli så bra (hon började visa att hon snart skulle klättra över). Men hon ramlade bara ur, vaknade, också kom hon till oss iaf.

Jag vet inte hur det varit om hon hade haft en bättre sömn, vår ängel har ju strulat med sovandet sedan hon föddes. Men det här blev ju lätt det bästa alternativet för både ungen och oss, om vi ville sova nattetid dvs.

Ja varför nu då?
Det är mysigt, framförallt! Hon är som ett litet element denna 2-åring. Det är också tryggt, hon sover oroligt och vi är alltid där och kan stryka över ryggen eller ge nappen innan hon hinner vakna ordentligt och bli rädd eller ledsen. Det är bekvämt och lite själviskt också, som sagt så är hon en strulig sovare och på detta sätt sover vi ändå hyfsat. Pappan brukar kunna sova hela nätter, jag är däremot den lättväckta som vaknar av minsta gnäll, men även jag kan få hyfsade nätter, de nätter hon inte äter.

Anledningen att jag är vaken nu är att pappan snarkar.
Det är ett betydligt större problem för mig, finns det verkligen inget som hjälper mot det?!!

Jag är verkligen STOR runt magen nu. Snart får jag inte igen någon av jackorna och jag totalvägrar köpa nå nytt för de 47 dagarna (+-14) som är kvar. Har jag ingen lust (eller ekonomi) till.
Därför ber jag Dig, snälla vår, skynda dig lite, ge mig iaf en plusgrad! Eller tre.

Idag har vi för övrigt tvingat på Jamie det populära "fredsgsmyset". Vi hade köpt chips och satte igång Lejonkungen (för att vi föräldrar ej skulle gråta av trisstess).
Skitsent blev det och ungen stupade verkligen i säng strax innan nio. (Men så sov vi tuppis klockan tio idag också eftersom pappans klocka ringde sex). Ja, lite lagom förskjuten dag sådär.

Vi fortsätter med vår fullbokade almanacka, mamma-ledighet är awesome!, också håller vi tummarna stenhårt att lillebror i magen är en av de bebisar som kommer ut ca två veckor innan BF.
Ok? Ok.

Scraphelg. Som dock började med att jag fick skjutsa Niclas på akuten då han skurit av sig en liten (med betoning på Liten) del av fingertoppen. Bara lite plåster så fick han åka hem igen.
Men, jag har ojjat och oroat mig hela helgen, eftersom jag hade planer att vara borta hela tiden. Men de överlevde. Jag däremot känner mig nästintill död idag! Det tär på kropp och krafter att sitta still sisådär 6-7 timmar/dag (jag skulle verkligen inte vilja ha nå kontorsjobb!).

Men jag hade underbart, vilket otroligt härligt gäng jag har träffat där! Roliga, glada, sociala, positiva, givmilda. Ja, underbara människor helt enkelt.

Också kom jag hem med en hög alster, dessa blev jag mest nöjd med;

1. Mysa (oc)
2. Hoppa
3. Kissa som en normal jävla människa
4. Sova på mage. Hela tiden!
5. Äta sushi varenda dag
6. Tatuera in allt jag kan komma på! Eller. Ja. Fylla i de jag har iaf.
7. Smöra för alla vänner med hästar så jag får låna lite.
8. Springa!
9. Köra bil. Låånga sträckor
10. Inte kräkas på flera år!

Vi hade äntligen kommit överens om ett namn, jag och pappan. Ett perfekt. Båda gillar det, det är könsneutralt- som Jamie. Det passar med Jamie också (hallå liksom, Jamie och Gunnar klingar inte perfekt i mina öron).
Åsså berättar Sara att det precis börjat en Charlie på Neas dagis. Och sen att Camilla Läckberg har en unge som heter det, och nu ska vi ha böcker om Super-Charlie i maxboxarna.
Kom igen liksom!

Så nu vill jag ha ett annat namn (jag vill ju fortfarande allra helst att knodden ska heta Miko..)

Dammit! Som Jamie skulle sagt.

Idag var jag till skolan, Sara följde med mig (massa kärlek på den) och joo, jag tror att jag kanske kan få klar den här uppsatsen nu. Ett år senare, men ändå.

Imorgon jobbar jag sista passet innan mamma-ledigheten kickar igång på måndag, jäklar vad jag ska njuta av Jamie och busen i magen.

Ja jag glömde ju resten av bilderna

Och att Bus var väldigt bestämd att hon skulle sova med Andreas.
Så hon fick somna glad och nöjd bredvid honom i soffan.

Underbaraste lillstrumpan har nya bästisar i helgen.
Rasmus och Andreas.

Jag är så glad att hon blir mindre och mindre blyg för män. Hon har varit ganska diskriminerande på den fronten.

Det har snackats om barnfria miljöer på Twitter och bloggar.
Men hjälp. Barn är barn, människor, bara lite mindre.
Det de flesta verkar störa sig på är barn som låter eller "härjar".
Hmm. Undrar om de personerna var så jävla lugna och perfekta när de var små..
Det är för mig absurt att sätta barn i en egen kategori, som att de vore lite mindre människa än vuxna.

Isf skulle jag vilja ha ett ungdomsfritt kafé! För speciellt tonåringar är så jäkla dryga, pratiga, fnissiga och bara skriker i sina mobil-apparater. Ja också brukar de lukta illa. För mycket parfym eller svett!
Jag förstår ju att de måste få röra sig ute. Men JAG stör mig så de borde faktiskt inte få vara överallt förrän de blivit riktiga vuxna och lärt sig uppföra sig.

Ja. Ganska vansinnigt eller hur?!

Jamie har upptäckt att hon faktiskt kan en hel massa saker själv. Hon säger bestämt "jag kan" när jag ska hjälpa med något. Eller när hon vill visa att hon bemästrat något.
Som idag på öppna förskolan, hon klättrade högst upp i ribbstolen och hojtade "jag kAn!" (Ja hon betonar A:et sådär) och jag ropade "ja jag ser!" (Orkar inte "vad DUKTIG du är" hela jävla tiden). Ungen sken som en sol.

Jamie har upptäckt tvärt-emot fasen. Att allt som mamma och pappa säger ska hon göra precis tvärtemot som.
Idag klättrade hon högst upp i ribbstolen, pappa sa "inte högre nu Jamie" och hon svarade "högre!" Och klättrade ett steg till.

Säger vi stanna så går hon. Osv. Det blir lite småjobbigt ibland. Men vadå? Alla ungar går väl igenom detta?

Det som blir bökigast är vi vuxna, i detta fall jag och Niclas, då vi i stort sett ropar tvärtemot i mun på varandra.
När jag säger "heja!" Säger han "stanna!"
Vi har lite olika uppfattning om vad som är ofarligt och ej.
Vi får nog diskutera det där om vi inte vill att ungen ska börja spela ut oss mot varandra innan hon ens fyllt 3!

Vi var på biblioteket. Rotade. Hittade en Bu och Bä. Och en om en katt. Mjau och de små stolarna.
När jag letar böcker åt Jamie letar jag efter böcker med djur. För det tycker hon om. Helst får och katter.
När jag läst boken hemma slog det mig att ingen är könad. Alls.
Det är en pekbok, få ord. Det är namn på djuren sedan kör de enbart med namnen. Inte ett enda han eller hon.
Jag älskart.

Sebastien Braun heter författaren och jag har lovat Jamie att vi ska åka på biblioteket och låna fler böcker om Mjau imorgon eftersom hon också älskade den.

Vi gillar!