Att ge upp är lätt, men vilken jävla turn-off!
Det är tungt. Varje dag är en kamp. För att humöret uppe, le.
Trampar vatten och håller mig precis över ytan.
Vad enkelt det skulle vara att slappna av och bara sjunka.
Men vad fan. Var är det roliga i det?!
Jag tvingade fram en positivitet och en enorm självkänsla. Tvingade mig att säga, tänka och tro på det. Och jo, det fungerade alldeles utmärkt.
Jag tänker inte ge upp än. Har alldeles för mycket att vara glad för. Och inte svårt att se det längre.
Barnen. Vänner. Familj. Examen. Bil och lägenhet ffs, mer än många!
Jag har det bra.
Gnäll och negativitet ger mig inget, tar mig ingenstans, begränsar mig och distanserar människor ifrån mig.
Jag är värd mer. Men jag får fan jobba lite för det själv också!