Samsovandet är det bästa vi valt.
Jag kanske har skrivit det förr, men att samsova är nog det bästa val vi gjort. Eller, egentligen har vi väl snarare aldrig tagit tag i att tvinga ungen att sova ensam.
Ett tag runt 7-10 månaders ålder, ungefär, sov hon i egen säng i eget rum. Vi hade babyvakt och allt. Men det slutade, minns inte ens hur eller varför.
I somras tog vi bort kanten på spjälsängen också tänkte vi att det skulle bli så bra (hon började visa att hon snart skulle klättra över). Men hon ramlade bara ur, vaknade, också kom hon till oss iaf.
Jag vet inte hur det varit om hon hade haft en bättre sömn, vår ängel har ju strulat med sovandet sedan hon föddes. Men det här blev ju lätt det bästa alternativet för både ungen och oss, om vi ville sova nattetid dvs.
Ja varför nu då?
Det är mysigt, framförallt! Hon är som ett litet element denna 2-åring. Det är också tryggt, hon sover oroligt och vi är alltid där och kan stryka över ryggen eller ge nappen innan hon hinner vakna ordentligt och bli rädd eller ledsen. Det är bekvämt och lite själviskt också, som sagt så är hon en strulig sovare och på detta sätt sover vi ändå hyfsat. Pappan brukar kunna sova hela nätter, jag är däremot den lättväckta som vaknar av minsta gnäll, men även jag kan få hyfsade nätter, de nätter hon inte äter.
Anledningen att jag är vaken nu är att pappan snarkar.
Det är ett betydligt större problem för mig, finns det verkligen inget som hjälper mot det?!!
