Vem vare som kasta?!
Ibland tror jag någon har kastat en förbannelse på mig.
För inte kan det väl vara meningen att livet ska vara så HÄR jobbigt?
Att allt på bilen går sönder samtidigt.
Att min examen aldrig kommer.
Att vi alltid har lite pengar.
Att jag har panikångesten i ryggsäcken.
Att vi blir sjuka i typ 4 veckor.
Men sen inser jag att nä, det är bara såhär. Det blir inte bättre. Och egentligen har jag det så jäkla bra. Säkert lyckligare än många andra.
Barnen är överlag friska och pigga, ekonomin kommer reda sig och det är bara att prioritera lite annorlunda och hålla hårdare i slantarna. Andra har inte ens några pengar att hålla i!
Sen var det väl otajmat att skaffa 2 barn innan skolan var klar, men det är bara mitt eget val och inget jag ångrar ju.
Att Charlie ens finns här, oplanerad som han var, och att han överlevde aborten, kan jag inte se på annat sätt än att han bara SKA vara här.
Han kommer förmodligen bota cancer eller nå! ;)