lilldjupas.blogg.se

När slutade jag se glädjen i att springa?

Publicerad 2013-01-22 00:20:44 i "rabbelrabbelrabbel"

Jamie susar (nåja) fram. Hon springer så fort hon kan. Ropar "måtte pinga mamma!" Också skrattar hon. Stannar upp, tjoar "ett tå ping" också är hon iväg igen.
Den rena, galna lyckan faschinerar mig. När slutade jag springa bara för att det gjorde mig glad, för att jag kunde?

Jag kan inte gå 100 meter utan att få fruktansvärd håll idag, det har dock blivit så iom att magen blivit tung, men jag sprang ju i somras, skönt var det också, men det var aldrig så där ROLIGT.

Min ischias har ballat ur totalt också. Jag klarar knappt av att resa mig när jag suttit ner i duschen.
När vi var på stan med min farmor (nästan 70 år) häromdagen kändes hon piggare än mig.
Varför har jag låtit mig själv bli såhär?!

Jag önskar jag kunde skylla på kylan, men det är faktiskt inte -20 varenda dag. Det är fullt möjligt att ta en promenad när som helst.
Jag önskar jag kunde skylla på ångesten, som har stökat en del sedan gallstenarna dök upp, men jag vet ju att jag kan bita ihop och ta mig igenom det.

Nej, det enda felet är en lat och dålig karaktär.
Skäms Malin!

Kommentarer

Kommentera inlägget

Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela