Så känns det.
Sedan Charlie föddes har jag allt oftare känt mig som en urusel förälder. (Minst 1 gång/dag).
När Charlie vill äta och Jamie leka kan jag bli irriterad för att jag inte hinner med båda. Det kan slå ut åt endera hållet. Jag börjar också känna att jag är värdelös på det här med att "bara vara hemma med barnen", jag tror jag ser fram emot att börja jobba betydligt mer än Niclas, som börjar om 2 veckor.
Att amningen funkar denna gång är helt underbart. Det är lämpligt, billigt, också är det såklart mysigt. Och det är både begränsande och frihetsgivande.
Det är bara att dra, maten finns alltid med, perfekt skakad och rätt temperatur, nästan alltid perfekt överportionerad.
Men. Jag kan sällan dra bara JAG. Inte en längre stund iaf.
För även om Charlie är snällare än jag kunnat drömma om, speciellt nattetid, så är han väldigt tuttig, har inga matrutiner och vill helst inte ta någon napp. Så jag får agera både matstation och mänsklig napp. Ofta. Ibland känns det som att han sitter fast i mig.
Jag hoppas att detta är normala och mänskliga känslor och inte ett tecken på att jag suger som morsa.
